Kyrkor förmedlar en stor del av biståndet till de mest utsatta, när skattemedel kanaliseras till människor i nöd. Resurser sänds till fjärran länder och folk som vi inte haft någon relation till. Det kan vara individer som vi inte ens har sett på bild eller läst om. Samtidigt glömmer vi vårt eget land, våra släktfolk, vårt Europa samt nära och kära. Familjen och släkten var viktiga för Jesus. Borde vi prioritera om och offra mer till dessa våra minsta?
Just nu tänker jag på gammalsvenskbyborna i Ukraina och deras kyrka som träffades av en rysk drönare den 1 juli. Helgedomen blev klar redan 1787 efter att svenskarna hade emigrerat dit från nuvarande Dagö i Estland. Innan kriget började i Ukraina bodde närmare 3000 i byn med svenska rötter. Idag är det bara ett 50-tal personer kvar. Vem bryr sig om dem? Har vi något ansvar för släktfolk i nöd? Tänk om de behövde höra budskapet om uppståndelsen.
När jag tänker på Rysslands finsk-ugriska folk, etniska grupper i Kaukasien, folken på Balkan och Sveriges invandrargrupper, då smyger sig frågan: Vart tog missionsutmaningen för de onådda folken vägen? Hinner vi nå dem innan det blir för sent? Kan vi vidga gudsrikets gränser eller är de bara andliga ”friggebodar” som gäller? Skulle man inte kunna få tillstånd att bygga lite större hem för de andligt vilsna fåren i vår närhet – för de onådda invandrargrupperna här hemma? Människor i vår närhet behöver få frid med Gud.
Församlingens uppgift är att sprida budskapet om vägen till evigt liv. Även om vi är eniga om målet för vårt arbete kan det finnas delade meningar om betoning och nyanser. Borde missionsarbetet bland onådda prioriteras eller ska vi rikta fokus på inre mission, eller borde stödet till förföljda kristna vara det viktigaste för oss?
Jesus började med den egna familjen
Det är intressant att fundera kring Jesus hemlighetsfulla uppenbarelse för Emmausvandrarna. Kyrkofader Eusebios berättar i en av sina skrifter att männen var Kleopas (bror till jungfru Marias make, Josef) och Simon (hans son). De var alltså Jesus farbror och kusin som hade gått den 11 kilometer långa vägen från Jerusalem till Emmaus. Kristus prioriterade sin närmaste familjekrets efter Golgata!
1. Kor. 15:7 förmedlar även aspekten på hur Jesus visade sig för sin bror Jakob innan han gick till apostlarna. Kan Jesu släktingar ha varit speciellt viktiga för honom, eftersom Han ville sprida vetskapen om sin uppståndelse först till dem?
Om vi vidgar perspektiven så står Sverige vid randen till ett avkristnande: Traditioner och tro tangerar nästan ockultism och hedendom, samtidigt som nya religioner vinner mark i våra egna kvarter. Bland den största invandrargruppen, finnarna (727 000), har andelen finskspråkiga medlemmar i evangelikala kyrkor sjunkit till 0,15 procent. För de arabisktalande är andelen inte ens hälften så stor.
En del har blivit så vilsna i sitt kristna liv att de till och med missar att det var Gud som skapade människan – till man och kvinna skapade Han dem. Andra har bara diffusa minnen kvar av sina löften från trolovningar och bröllop. De strider visserligen för kvinnans rättigheter – vilket är bra – men man glömmer att barn inte får offras på ”Moloks altare”.
Det är inte bara folk i Ryssland, Ungern och Kina som förblindas vid sina irrfärder i de massmediala åsiktskorridorerna. Sakta, sakta glider även vi in i en miljö med yttre tryck som förlamar, ungefär som historikerna tecknar epoken för oss från 1930-talets nationalistiska tidevarv. Politiskt korrekta vill idag stämpla oliktänkande och isolera kristna från samhället, där det bara får finnas en normlös sanning. Det är den som skambelägger tron på Jesus. Den stämplar bibeltroende, trots ”människornas lika värde”. Därför borde vi fokusera mer på vårt eget land, vårt Europa och de minst nådda, som lever nära oss. Det är riktig mission. Det är ingen perifer verksamhet som man bara kan välja bort – ungefär som ett tillvalsämne i skolan.
Rauli Lehtonen
De minst nådda, som inte ens har hört Glädjeevangeliet om Kristus vår Frälsare, som kan frigöra oss från de jordliga helvetiska bojor till ett nytt liv som Guds barn, tjänar först och främst på att få höra Guds Glädjebud om våra synders försoning i Jesus Kristus.
Däremot våra egna landsmen här i Sverige är ofta så hårdkokta och hjärntvättade av det kommersiella samhällets värderingar och stereotypiska modeller om hur en modern människa skulle vara, inte tillhör bilden av en Jesu-troende renlevnadsmänniska, som vill leva enligt Guds Ord, Bibeln.
Antagligen längtar de också efter något svar. Därför känns deras liv så tomt ibland, men de förstår inte än att Kristus Jesus Frälsaren kan fylla den tomheten i deras liv och hjärta och ge trygghet och glädje i hela deras liv.
Må Gud hjälpa dem att öppna sig och förstå! Amen.
Du har rätt Rauli, återigen! Knivskarpt! Vårt eget Europa är bortglömt.